tisdag 9 december 2008
tisdag 2 december 2008
2 duetter
Duetter görs lite till höger och vänster, ibland bra och ibland mindre intressant. Jag har funderat på en topplista med favoritduetter, men den sparar jag lite på. Istället blir det två fina duetter jag hittade nu ikväll, det är otroligt vad man kan hitta på youtube. Finns det några andra duetter jag borde känna till?
Christian Kjellvander och Anna Järvinen - Not forever
Här bjuder alltid fantastiske Kjellvander på en cover på Popsicles gamla hit från 1995. Här det istället för popigt vackert på sing & songwritermanér. Och Järvinens spröda röst passar fantastiskt bra ihop med Kjellvanders speciella röst. Den här genren är ibland lite för enkel och tacksam för både duetter och covers men här får de verkligen fram en känsla ihop. Jag ser gärna fler sammarbetet dom emellan.
Freddie Wadling och Nina Persson - Flyg min väg
Man kan stoppa in Freddie Wadling i vilket sammanhang som helst och resultatet blir fantastiskt. Få har nog gjort fler duetter än honom, det är ett tacksamt koncept med hans spruckna stämma, märkt av missbruk och sjukdom tillsammans med en vän kvinnoröst. Och här har man gjort det igen och resultatet blir som vanligt väldigt bra. Låten är från Wadlings album "Jag är monstret" från 2005 där andra låtskrivare fick förse honom med låtar, men just "Flyg min väg" är en egen komposition. Och Nina Persson är precis rätt sångerska för att göra det här till en grym duett.
Christian Kjellvander och Anna Järvinen - Not forever
Här bjuder alltid fantastiske Kjellvander på en cover på Popsicles gamla hit från 1995. Här det istället för popigt vackert på sing & songwritermanér. Och Järvinens spröda röst passar fantastiskt bra ihop med Kjellvanders speciella röst. Den här genren är ibland lite för enkel och tacksam för både duetter och covers men här får de verkligen fram en känsla ihop. Jag ser gärna fler sammarbetet dom emellan.
Freddie Wadling och Nina Persson - Flyg min väg
Man kan stoppa in Freddie Wadling i vilket sammanhang som helst och resultatet blir fantastiskt. Få har nog gjort fler duetter än honom, det är ett tacksamt koncept med hans spruckna stämma, märkt av missbruk och sjukdom tillsammans med en vän kvinnoröst. Och här har man gjort det igen och resultatet blir som vanligt väldigt bra. Låten är från Wadlings album "Jag är monstret" från 2005 där andra låtskrivare fick förse honom med låtar, men just "Flyg min väg" är en egen komposition. Och Nina Persson är precis rätt sångerska för att göra det här till en grym duett.
måndag 1 december 2008
Skinnskatteberg
Erik Enocksson gjorde det fantastiska soundtracket till Jesper Granslandts film "Farväl Falkenberg". Det var vindpinad och avskalad instrumentalmusik där knaster och omgivningens brus blir viktiga element, sällan har jag känt att filmmusik varit mer passande än i "Farväl Falkenberg". I år gjorde Enocksson sitt första album, "With its dark tail curled ’round the garage" där han också sjunger sina låtar. Där är det istället hans röst som står i centrum och de sparsamma arrangemangen bara ramar in det hela. Men det är lika hjärtskärande vackert som i "Farväl Falkenberg".
Tillsammans med Jesper Granslandt har Erik gjort en ny film med namnet "Skinnskatteberg" som har premiär i dagarna. Det är en halvtimmes konsertfilm där han spelar ute i västmanländska skogarna, från gryning till kväll med tramporgeln nersjunken i mossan och en kör inkilad mellan några träd. Det är också hans sista liveframträdande då han bestämt sig för att sluta framför låtar live, vad hade kunnat var ett bättre slut än en konsert mitt i skogen?
Tillsammans med Jesper Granslandt har Erik gjort en ny film med namnet "Skinnskatteberg" som har premiär i dagarna. Det är en halvtimmes konsertfilm där han spelar ute i västmanländska skogarna, från gryning till kväll med tramporgeln nersjunken i mossan och en kör inkilad mellan några träd. Det är också hans sista liveframträdande då han bestämt sig för att sluta framför låtar live, vad hade kunnat var ett bättre slut än en konsert mitt i skogen?
söndag 30 november 2008
4 soulrökare
Soul är för mig lika delar uppväxtnostalgi och danseufori. Det är mysiga fredagskvällar med matlagning och svettiga dansgolv i extas. Idag tänkte jag ta fasta på den sista kategorin och lista fyra soulrökare jag får gåshud av varje gång jag lyssnar på dom tillräckligt högt.
1. the Isley brothers - Live it up
Taktfasta trummor och en otrolig orgelslinga drar igång den här över sex minuter långa orgien i gitarrsolon och testosteronstinn sång. Den kommer från albumet med samma namn som släpptes 1974 av brödena Isley, som förutom att göra fantasiskt musik under fyra deccennier dessutom under det glada sjuttiotalet hade världens mest pimpade scenkläder. För mig är det det rastlösa drivet som gör den här låten till något av de mest dansvänliga jag kan komma på. Och den innehåller också ett gitarrsolo som inte är av denna världen.
2. the O'Jays - Put your hands together
Vi är än en gång på sjuttiotalet, närmare bestämt 1973, O'Jays stod på toppen av sin karriär och "Put your hands together" låg som bäst på 10 plats på singellistan i USA. Här är det återigen drivet som får mig att gå igång, men där Isley brothers förlitar sig på sexighet är det här mer än medryckande gospeldänga i soulkostym. De skanderar låten igenom "Put your hand together, and let us prey..". Och när de mot slutet av låten tar ner tempot en stund för att tillsammans prisa gud och sen låter musiken komma tillbaka ännu starkare i crescendot, då får i alla fall jag gåshud.
3. Eddie Parker - Love you baby
Det här en riktig pärla från 1968, det är avskalad northern soul i sin allra bästa form. Man kan riktigt känna hur de brittiska modsen och skinsen hittaden den här singeln och dansade som dårar till den på ställen som Wigan casino och Blackpool Mecca. Två körtjejer och lite instrument är allt som behövs för att skapa ramen till Eddies energiska sång och det är full fart från början till slut.
4. Sly and the family Stone - I want to take you higher
Jag kommer återigen tillbaka till min kärlek till riktigt funkig soul och galna scenkläder. Året är 1969 och Sly Stone och hans släktingar och vänner i bandet har gjort albumet "Stand!" där den här fantastiska låten finns med. Bandet var för övrigt det första soulbandet som innehöll både vita och svarta medlemmar. "Stand!" blev deras stora genombrott och man krönte 1969 med att göra en bejublad spelning på Woodstockfestivalen. Här är Sly Stone som mest genialisk precis på gränsen till galenskapen, "I want to take you higher" är en kakafoni i orgelslingor, blåsarrangemang och körer. Det är helt omöjligt att stå still. Tyvärr förstördes åren efteråt av Slys alltmer ohämmade knarkande, bland annat ska han ha burit med sig ett fiolfodral fyllt med knark var han än gick. Men just här är han kanske bättre än någonsin.
1. the Isley brothers - Live it up
Taktfasta trummor och en otrolig orgelslinga drar igång den här över sex minuter långa orgien i gitarrsolon och testosteronstinn sång. Den kommer från albumet med samma namn som släpptes 1974 av brödena Isley, som förutom att göra fantasiskt musik under fyra deccennier dessutom under det glada sjuttiotalet hade världens mest pimpade scenkläder. För mig är det det rastlösa drivet som gör den här låten till något av de mest dansvänliga jag kan komma på. Och den innehåller också ett gitarrsolo som inte är av denna världen.
2. the O'Jays - Put your hands together
Vi är än en gång på sjuttiotalet, närmare bestämt 1973, O'Jays stod på toppen av sin karriär och "Put your hands together" låg som bäst på 10 plats på singellistan i USA. Här är det återigen drivet som får mig att gå igång, men där Isley brothers förlitar sig på sexighet är det här mer än medryckande gospeldänga i soulkostym. De skanderar låten igenom "Put your hand together, and let us prey..". Och när de mot slutet av låten tar ner tempot en stund för att tillsammans prisa gud och sen låter musiken komma tillbaka ännu starkare i crescendot, då får i alla fall jag gåshud.
3. Eddie Parker - Love you baby
Det här en riktig pärla från 1968, det är avskalad northern soul i sin allra bästa form. Man kan riktigt känna hur de brittiska modsen och skinsen hittaden den här singeln och dansade som dårar till den på ställen som Wigan casino och Blackpool Mecca. Två körtjejer och lite instrument är allt som behövs för att skapa ramen till Eddies energiska sång och det är full fart från början till slut.
4. Sly and the family Stone - I want to take you higher
Jag kommer återigen tillbaka till min kärlek till riktigt funkig soul och galna scenkläder. Året är 1969 och Sly Stone och hans släktingar och vänner i bandet har gjort albumet "Stand!" där den här fantastiska låten finns med. Bandet var för övrigt det första soulbandet som innehöll både vita och svarta medlemmar. "Stand!" blev deras stora genombrott och man krönte 1969 med att göra en bejublad spelning på Woodstockfestivalen. Här är Sly Stone som mest genialisk precis på gränsen till galenskapen, "I want to take you higher" är en kakafoni i orgelslingor, blåsarrangemang och körer. Det är helt omöjligt att stå still. Tyvärr förstördes åren efteråt av Slys alltmer ohämmade knarkande, bland annat ska han ha burit med sig ett fiolfodral fyllt med knark var han än gick. Men just här är han kanske bättre än någonsin.
lördag 29 november 2008
If music could talk
"If music could talk" är en låt från albumet Sandinista som the Clash släppte 1980 som en trippelvinyl. Ett album präglat av visionen att sammasmälta rock, jazz, dub, gospel, rockabilly och reggae. Man skar ner på sina royalties bara för att kunna släppa skivan till ett lågt pris och namnet syftar självklart på Sandinisterna, gerillarörelsen och senare regeringspartiet i Nicaragua.
Spåret "If music could talk" är avslappnat och innehåller en fantastisk saxofonslinga. Den löper som en röd tråd genom hela och skapar en fasad som nästan kan kallas frijazz.
Min blogg har fått det namnet för att den helt enkelt står för hur musik kan ha en eftertanke och samtidigt ha själ, för på sätt och vis är det ju så att musik pratar till oss. Här tänkte jag helt enkelt bara skriva om musik som på något sätt berör mig. Jag kommer lista, tipsa och berätta om musik helt utan begränsningar och regler, det här är min musikaliska mission. Nu börjar vi.
Spåret "If music could talk" är avslappnat och innehåller en fantastisk saxofonslinga. Den löper som en röd tråd genom hela och skapar en fasad som nästan kan kallas frijazz.
Min blogg har fått det namnet för att den helt enkelt står för hur musik kan ha en eftertanke och samtidigt ha själ, för på sätt och vis är det ju så att musik pratar till oss. Här tänkte jag helt enkelt bara skriva om musik som på något sätt berör mig. Jag kommer lista, tipsa och berätta om musik helt utan begränsningar och regler, det här är min musikaliska mission. Nu börjar vi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
