Det har tagit mig flera månader att lägga in "Leucocyte" i min mp3-spelare. Att lyssna på E.S.T har helt enkelt inte riktigt känts rätt, jag har undvikit att lyssna på det album som skulle visa sig vara Esbjörn Svenssons sista. Den tragiska dykolyckan i somras nästan känts overklig och gjort att jag inte kunnat närma mig "Leucocyte". Tänk om den skulle visa sig vara helt fantastisk och där igenom göra Esbjörn Svenssons död än mer tragisk.
När jag såg de två kvarvarande medlemmarna av E.S.T ta emot sin grammis på TV för ett par veckor sen kände jag dock att det var dags. Den stående ovationen och deras rörda ord om hur lyckliga de var för att få ha varit med på resan med Esbjörn, det gjorde att jag kände att jag också var tvungen att lyssna. Nu sitter jag här, sen ett par veckor finns albumet i min mp3-spelare.
Det är ett fantastiskt album. Ett album som lämnar mycket av vad de tidigare gjort. Det är inspelat helt live i en studio i Sydney, utan förutbestämda teman, utan att Esbjörn har agerat i form av låtskrivare och frontman. Istället är det en fantastisk resa i frijazz och spelglädje, där det vilda och okontrollerade tar avstamp i det sparsmakade och enkla. Stundtals närmar sig stämningarna Miles Davis fantastiska "Bitches brew" och slutprodukten blir ett fantastiskt album som känns unikt i den svenska jazzhistorien. Jag hade gärna hört mer av E.S.T men nu är det här det sista vi får höra och "Leucocyte" känns som ett värdigt avsked.
LEUCOCYTE
