4 soulrökare

Soul är för mig lika delar uppväxtnostalgi och danseufori. Det är mysiga fredagskvällar med matlagning och svettiga dansgolv i extas. Idag tänkte jag ta fasta på den sista kategorin och lista fyra soulrökare jag får gåshud av varje gång jag lyssnar på dom tillräckligt högt.

1. the Isley brothers - Live it up
Taktfasta trummor och en otrolig orgelslinga drar igång den här över sex minuter långa orgien i gitarrsolon och testosteronstinn sång. Den kommer från albumet med samma namn som släpptes 1974 av brödena Isley, som förutom att göra fantasiskt musik under fyra deccennier dessutom under det glada sjuttiotalet hade världens mest pimpade scenkläder. För mig är det det rastlösa drivet som gör den här låten till något av de mest dansvänliga jag kan komma på. Och den innehåller också ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

2. the O'Jays - Put your hands together
Vi är än en gång på sjuttiotalet, närmare bestämt 1973, O'Jays stod på toppen av sin karriär och "Put your hands together" låg som bäst på 10 plats på singellistan i USA. Här är det återigen drivet som får mig att gå igång, men där Isley brothers förlitar sig på sexighet är det här mer än medryckande gospeldänga i soulkostym. De skanderar låten igenom "Put your hand together, and let us prey..". Och när de mot slutet av låten tar ner tempot en stund för att tillsammans prisa gud och sen låter musiken komma tillbaka ännu starkare i crescendot, då får i alla fall jag gåshud.

3. Eddie Parker - Love you baby
Det här en riktig pärla från 1968, det är avskalad northern soul i sin allra bästa form. Man kan riktigt känna hur de brittiska modsen och skinsen hittaden den här singeln och dansade som dårar till den på ställen som Wigan casino och Blackpool Mecca. Två körtjejer och lite instrument är allt som behövs för att skapa ramen till Eddies energiska sång och det är full fart från början till slut.

4. Sly and the family Stone - I want to take you higher
Jag kommer återigen tillbaka till min kärlek till riktigt funkig soul och galna scenkläder. Året är 1969 och Sly Stone och hans släktingar och vänner i bandet har gjort albumet "Stand!" där den här fantastiska låten finns med. Bandet var för övrigt det första soulbandet som innehöll både vita och svarta medlemmar. "Stand!" blev deras stora genombrott och man krönte 1969 med att göra en bejublad spelning på Woodstockfestivalen. Här är Sly Stone som mest genialisk precis på gränsen till galenskapen, "I want to take you higher" är en kakafoni i orgelslingor, blåsarrangemang och körer. Det är helt omöjligt att stå still. Tyvärr förstördes åren efteråt av Slys alltmer ohämmade knarkande, bland annat ska han ha burit med sig ett fiolfodral fyllt med knark var han än gick. Men just här är han kanske bättre än någonsin.

If music could talk

"If music could talk" är en låt från albumet Sandinista som the Clash släppte 1980 som en trippelvinyl. Ett album präglat av visionen att sammasmälta rock, jazz, dub, gospel, rockabilly och reggae. Man skar ner på sina royalties bara för att kunna släppa skivan till ett lågt pris och namnet syftar självklart på Sandinisterna, gerillarörelsen och senare regeringspartiet i Nicaragua.

Spåret "If music could talk" är avslappnat och innehåller en fantastisk saxofonslinga. Den löper som en röd tråd genom hela och skapar en fasad som nästan kan kallas frijazz.

Min blogg har fått det namnet för att den helt enkelt står för hur musik kan ha en eftertanke och samtidigt ha själ, för på sätt och vis är det ju så att musik pratar till oss. Här tänkte jag helt enkelt bara skriva om musik som på något sätt berör mig. Jag kommer lista, tipsa och berätta om musik helt utan begränsningar och regler, det här är min musikaliska mission. Nu börjar vi.