Livet, musiken och allting

Mixgudar på Babel

2010-02-13T13:33:00.005+01:00

Ikväll är det dags för 2 Many DJs på Babel, jag är beredd på en orgie av svängiga hits mixade till nya höjder när den belgiska duon sätter igång. Det här är inte värt att missa.

Manlig vänskap

2010-02-11T15:48:00.004+01:00

Jag hade väl egentligen tänkt att prata om allt förutom kampsport här, det andra får jag nog av genom mina andra projekt, men den här gången gör jag ett undantag. Fotografen Landy Major har besökt Blackhouse Gym och tagit det här snygga fotot på Antonio Rodrigo Nogueira och Anderson Silva. De är två av världens bästa MMA-fighters och tillbringar dagarna med att boxas, sparkas och brottas.

Trots det har de tid för lite manlig vänskap, ingen machoattityd där inte. Bilden sammanfattar lite av den enorma närhet som jag tror finns i all kampsport, all närkontakt under träning skapar starka band.

Världens bästa danskar

2010-02-10T22:34:00.006+01:00

Den 22 maj på Babel, boka in det i kalendern. Då intar Efterklang det gamla kyrkorummet med ett nytt album i ryggen under sin världsturné. Den första singeln "Modern drift" från "Magic chairs" som släpps 22 mars lovar mer harmonier och mindre knaster och brus. Jag älskar båda sakerna, år 2005 på Hultsfred föll jag för deras spretiga ljud i kombination med välklippt videokonst och sen dess har de hängt med. Samtidigt jag kan jag inte annat än älska det jag hör nu, det lär bli en magisk spelning. Världens bästa danskar helt enkelt.

Musik som format mig: 1

2010-02-04T22:44:00.009+01:00

Som mycket av den musik som följt med mig under åren kom the International Noise Conspiracys "A new morning, changing weather" år 2001. Jag var 14 år och fick allt jag gillade serverat i samma paket. Det vill säga svängig garagerock, radikal politik, matchande scenkläder och Dennis Lyxzén.

Jag såg dom första gången i samma veva på Grand i Uppsala. Förutom att jag blev förälskad i den dåvarande keyboardisten Sara Almgren gick jag dagen efter direkt till Stadium och köpte likadana Converse som bandet hade under konserten. De var förvisso en storlek för små, men vad gör man inte för att se ut som sina favoriter. Albumet håller fortfarande och annat kan man inte vänta sig när det är Jari Haapalainen som producerar.

Nystart

2010-02-03T21:16:00.006+01:00

Efter mycket om och men har jag och min kollega på MMABloggen kommit överens med Nyheter24 om ett permanent avtal. Nu är det finslipning och anpassning som ska göras innan vi blir redaktörer på Kampsport24 på allvar.

Vi kommer inte bara skriva om MMA längre utan om kampsport generellt, även om tonvikten fortfarande lär ligga på MMA. Det känns som en riktig utmaning och främst blir det en nytändning över att nå ut till ett mycket större antal människor, samt att det självklart är stort att börja få betalt för det jag i flera år gjort som en hobby. Dessutom blir det kul att i alla fall kunna göra någon nytta för hur kampsport uppmärksammas i dagens medier.

Spotifylistan: 1

2010-02-02T10:51:00.008+01:00

Bilden är tagen på Newport Jazz Festival 1958, Miles Davis gör en fantastisk konsert med det kanske bästa jazzbandet någonsin bestående av bland annat Cannonball Adderley, John Coltrane och Bill Evans. Det är över 60 år sedan men fortfarande håller musiken och kunde lika gärna vara gjord idag.

Därför bjuder jag på en Spotifylista fylld med riktigt bra jazz. Det är knappast någon rättvis bild av jazzhistorien, för det mesta tycker jag att jazz ska vara instrumental och från 60-talet eller möjligtvis svensk och från 2000-talet. Det är en spellista som passar att spelas på riktigt hög volym eller för att ha i bakgrunden under middagen, lite jazz är alltid bra.

Realism när det är som bäst

2010-02-01T23:27:00.009+01:00

Shane Meadows "Dead mans shoes" från 2004 är en film som aldrig riktigt släpper tag. Meadows gjorde även "This is England" ett par år senare, men den förstnämnda är enligt mig hans mästerverk.

Det är en film om hämnd mitt i en skitig engelsk småstad fylld av utstuderat och närgånget våld. Samtidigt rymmer den också fantastiskt foto med engelsk landsbyggd i långa och tysta scener vilket skapar en oerhörd kontrast mot det våldsamma. Dessutom är soundtracket kanske något av det mest stämningsfulla man kan tänka sig, vi snackar Calexico, Smog och M. Ward, bara en sån sak är värd att se filmen för.

När filmen är över mår man nästan dåligt av vad man sett, men kan inte undgå att tycka att Meadows skapat en fantastisk film.

Reinfeldt har fel om jobben

2010-02-01T17:57:00.006+01:00

I gårdagens Agenda hävdade statsminister Fredrik Reinfeldt att sysselsättningen ökat med 100,000 sen valet 2006. De uppgifterna tillrättavisas nu av SVT samt alla andra större medier. Siffrorna verkar bygga på ett felaktigt underlag då man i de senaste mätningarna tagit mer fler åldersgrupper än tidigare. Istället är den verkliga sysselsättningen i stort sett samma nu som 2006.

Borde inte någon ha reagerat över siffran? Eller är borgarna så övertygade om att de lyckats med sin politik att de trodde på det hela? Så mycket för den borgerliga politiken som skulle minska utanförskapet. Efter tre års regerande är det vad man åstadkommit. Bra jobbat Fredrik.

Gentlemen

2010-01-29T23:52:00.009+01:00

Att sorgfälligt knyta en Duke of Windsor-knut på Atletklubben Europa efter några ronders boxning, det är en episod som etsat sig fast i mitt medvetande.

Henry och Leo Morgan är hjältarna i Klas Östergrens "Gentlemen", boken som blev kultförklarad av en hel generation unga män. Huvudkaraktärerna är som en nyversion av flanören uppmålad av Hjalmar Söderberg i "Förvillelser" år 1895. Boken fick till och med the Bear quartet att ta sitt namn från jazzorkestern med samma namn som figurerar i boken. Dessutom ska Östergren sen förra året ha jobbat på ett tevemanus för en filmatisering av både "Gentlemen" och uppföljaren "Gangsters". I år är det 30 år sedan den gavs ut och jag tror det är dags för en omläsning.

Favorit 2010: 1

2010-01-29T00:47:00.006+01:00

Årets första nyfunna album är faktiskt inte särskilt nytt, the Maccabees släppte sitt "Wall of Arms" redan i maj förra året. Det är brittisk indie när det är som bäst med storslagna stämningar och mycket gitarrer baserat i Brighton. Jag gillar det skarpt, inte minst för deras bibliska namn.

Mästerlig underhållning

2010-01-28T20:29:00.009+01:00

Rubriken är minst sagt tveksam, men jag kunde inte hålla mig. Mästarnas mästare på SVT är i alla fall stor underhållning. Ett hus på Malta, idrottsprofiler - mer eller mindre avdankade, hårda tävlingar samt en hel massa vin, då är i alla fall jag såld.

Hittills har det sänts tre av totalt tio avsnitt och redan har stämningen tätnat. Till en början var det enbart glada och avslappnade mästare men redan efter ett par tävlingar visade det sig att ingen var där för att bara ha kul. Men det är inte bara tävlingarna som gör det sevärt, det är kanske snarare det sociala spelet med att stoppa in ett gäng vinnarskallar i ett hus för att umgås. Utan den dimensionen skulle mycket gå förlorat och tävlingarna även kännas mindre intressanta.

Kolla in de gamla avsnitten på SVT Play.

Comeback 2010

2010-01-28T19:53:00.010+01:00

Det här är det första inlägget sen oktober, knappast godkänt. Men jag lovar bättring, nya tag och ett 2010 med kontinuerligt bloggande. Tanken är också att kanske skriva om lite mer än bara musik, typ allt jag känner för helt enkelt, vilket lär bli en hel del musik trots allt. Som ni ser har bloggen också bytt namn, det har jag mer eller mindre snott från Douglas Adams och hans fantastiska bok.

Älskade norrmän

2009-10-04T00:01:00.005+02:00

Jag har länge varit svag för Kaizers Orchestra och deras galna kombination av norska texter och balkaninspirerad rock. Jag älskar de vilda låtarna men även deras ballader är något att verkligen ta på allvar, det är stor musik som träffar alldeles rätt. Den här låten är från nya albumet "Våre demoner" som bara släppts i Norge men finns bland annat på Spotify. Det är en gammal livefavorit som nu äntligen finns i en studioversion.

Doom från Uppsala

2009-09-22T15:37:00.004+02:00

Jag har följt S:T Erik på håll ett tag, kikat in på deras myspace ett par gånger och gillat det jag hört. Och nu är Uppsalas tyngsta band också aktuella med ett debutalbum som döpts till "From under the tarn". Det är minst sagt tungt och är någon slags symbios mellan psykedelia och doom. Långa låtar som ur enkla synthslingor växer till tunga ljudmattor av gitarrer, riktigt bra helt enkelt. Musik perfekt för en blåsig höstdag.

Bear quartet är tillbaka

2009-08-30T00:03:00.007+02:00

Jag hittade ett pressmedelande från the Bear quartet hos Adrian recordings och det var alldeles för vackert för att klippas sönder.

Hello,

We are The Bear Quartet. We've been around since the dark ages.

After a couple of line-up changes in the 1990's we settled for the current and thus we are: Mattias Alkberg, Jari Haapalainen, Peter Nuottaniemi, Jejo Perkovic and Calle Olsson.

We've made a dozen or so records, all works of genius, all different from the one before.

We are bad people with nothing but good on our minds.

If you're totally new to us (and you probably are) we suggest you stream some of our songs on our webpage, www.thebearquartet.com, while anticipating the new record (due for release this fall on Adrian Recordings), though it won't sound anything like the old ones. It may not change the world but it will change your life.

With love,
The Bear Quartet

Bandet jag älskat i så många år är alltså äntligen tillbaka och nya singeln som man kan lyssna på här skvallrar verkligen om att de har något stort på gång. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, orden försvinner för mig och jag vill bara lyssna på singeln "Millions". En låt som går från trivialitet till storhet, något som växer fram och får mig att hoppas mycket på nya albumet med titeln 89. Det släpps 9 september och är redan förbeställt och klart, underbart.

Höjdpunkten i Göteborg

2009-08-04T20:22:00.004+02:00

Höjdpunkten på Way out west i Göteborg blir utan tvekan Calexico. Bandet som klarar av att pendla mellan allt från mexikansk folkmusik till americana och alternativ country. I sina bästa stunder skapar de ett eget universum och i Göteborg ska jag få uppleva det live, fantastiskt.

Himmel och helvete

2009-05-13T23:28:00.010+02:00

Idag kan man läsa att Turbonegros fantastiske frontman Hans-Erik Dyvik Husby, mer känd som Hank von Helvete ska spela Jesus. Det blir i den norska uppsättningen av Jesus christ superstar, det vore onekligen något att se. Jag undrar hur folk i Norge tar det. En sminkad och fetlagt rocksångare som älskar att skämta om de mest extrema saker ska spela Jesus. Han måste ha skrattat gott när han fick erbjudandet. Det var ett tag sedan bandet släppte något nytt material, men med en medlem friskförklarad från cancer ska de i alla fall turnera hela sommaren och bjuda publiken på svettig rock och mindre korrekta skämt. Tyvärr blir det ingen konsert för min del, jag hade hoppats på att få sjunga med i hits som "Get it on" i sommar.

Wolf i Göteborg

2009-05-13T17:23:00.011+02:00

Den oerhört musikaliske Patrick Wolf är en speciell kille. Vid 25 års ålder har han nu släppt sitt fjärde album och provat ännu en hårfärg. Och det är verkligen ett fantastiskt album. Det fina är också att den unge britten spelar på Way out west i sommar. Jag tappade bort honom för ett par år sedan och trodde väl knappast att jag skulle falla tillbaka igen, men nu sitter jag och skriver det här.

Nya albumet "The bachelor" är en musikalisk resa mellan vacker fiolbaserad pop och mörk industriell electro. Den andra delen är lika mörk som den första är vacker och glad. Men det som är genomgående är Wolfs grymma röst och jag är beredd att hålla med om att det ibland låter som en ung Dave Gahan. Kvar finns elementen av irländsk folk men det är mer en krydda i det episka albumbygge han skapat. Det är stora känslor och inte alltid lätt att ta till sig men jag är övertygad om att det blir en fantastisk konsert på Way out west.

Vetiver och skånsk sommar

2009-05-07T18:59:00.006+02:00

Folkrockarna Vetiver från San Francisco är bästa kompisar med Devandra Banhart. De gör musik som passar för utflippade nätter i det fria San Francisco. Det är varm och organisk folkrock som andas både Devendra Banhart och the Band. Det fantastiska är att dom kommer till Malmöfestivalen, i mitten av augusti kommer dom förgylla en sommarkväll på festivalen. Det får man inte missa. Lyssna på Vetiver här.

Tinnitus i hjärtat

2009-03-11T18:20:00.002+01:00

Äntligen är bob hund tillbaka, med singeln "Tinnitus i hjärtat" värmer man upp inför albumet som släpps 25 mars och den kommande turnén. Låten framfördes på ett fantastiskt vis under förra sommarens comebackspelningar och jag som nästan hade börjat tvivla på min kärlek till de gamla vännerna i bob hund får erkänna att jag faller direkt.

Bandet är utan tvekan det som betytt mest för mig under mina tonår, alla svettiga spelningar, alla vänner och alla galna upptåg har jag dom att tacka för. Jag kommer antagligen aldrig uppleva samma sak med ett annat band och det gör bob hund för alltid speciella. Men med nya singeln och den stundande turnén är jag lika peppad som när jag var var 15 och konserten i Malmö i april kan inte bli annat än fantastisk. Dessutom är det roligt att än en gång dras in i det nostalgiska skimret som alla återfall i bob hund innebär.

2009-02-21T10:43:00.004+01:00

Andrew Bird live från The tonight show, låten kommer från hans nya album "Noble beast". Albumet är en dubbelskiva om än en gång tar oss med till Birds sånglandskap, den skolade violinisten Bird satsar den här gången på mer rak pop och fantasiska melodier. Det är hans femte soloalbum och det går inte att hitta ett svagt spår på skivan, trots att hans patenterade visslingar är färre än vanligt. Har du inte lyssnat på honom förut är det dags nu, min personliga favorit är Armchair apocrypha från 2007.

Leucocyte

2009-01-27T15:29:00.006+01:00

Det har tagit mig flera månader att lägga in "Leucocyte" i min mp3-spelare. Att lyssna på E.S.T har helt enkelt inte riktigt känts rätt, jag har undvikit att lyssna på det album som skulle visa sig vara Esbjörn Svenssons sista. Den tragiska dykolyckan i somras nästan känts overklig och gjort att jag inte kunnat närma mig "Leucocyte". Tänk om den skulle visa sig vara helt fantastisk och där igenom göra Esbjörn Svenssons död än mer tragisk.

När jag såg de två kvarvarande medlemmarna av E.S.T ta emot sin grammis på TV för ett par veckor sen kände jag dock att det var dags. Den stående ovationen och deras rörda ord om hur lyckliga de var för att få ha varit med på resan med Esbjörn, det gjorde att jag kände att jag också var tvungen att lyssna. Nu sitter jag här, sen ett par veckor finns albumet i min mp3-spelare.

Det är ett fantastiskt album. Ett album som lämnar mycket av vad de tidigare gjort. Det är inspelat helt live i en studio i Sydney, utan förutbestämda teman, utan att Esbjörn har agerat i form av låtskrivare och frontman. Istället är det en fantastisk resa i frijazz och spelglädje, där det vilda och okontrollerade tar avstamp i det sparsmakade och enkla. Stundtals närmar sig stämningarna Miles Davis fantastiska "Bitches brew" och slutprodukten blir ett fantastiskt album som känns unikt i den svenska jazzhistorien. Jag hade gärna hört mer av E.S.T men nu är det här det sista vi får höra och "Leucocyte" känns som ett värdigt avsked.

LEUCOCYTE

I don't wanna

2008-12-09T14:57:00.004+01:00

Det finns mycket man kan säga om the Bear quartet. Deras oerhörda integritet och strävan efter att göra precis vad de känner för resulterar oftast i genial musik, men ibland är svårt på gränsen till olyssningsbart. Deras senaste plattor har varit upptäcktsfärder i krautrock och galenskap, jag älskar dom för det, men jag kan inte undgå att längta lite tillbaka. Till tiden då de istället skapade gitarrharmonier och gjorde fantastisk indie.

Idag har jag plockat fram "My war" från 2000, en väldigt avskalad och vemodig skiva, deras åttonde i ordningen. Där är de små ämnen som får skapa stor musik, inte minst i "I don't wanna", en låt om att komma bort, slippa allt och att växa upp.

2 duetter

2008-12-02T22:29:00.006+01:00

Duetter görs lite till höger och vänster, ibland bra och ibland mindre intressant. Jag har funderat på en topplista med favoritduetter, men den sparar jag lite på. Istället blir det två fina duetter jag hittade nu ikväll, det är otroligt vad man kan hitta på youtube. Finns det några andra duetter jag borde känna till?

Christian Kjellvander och Anna Järvinen - Not forever
Här bjuder alltid fantastiske Kjellvander på en cover på Popsicles gamla hit från 1995. Här det istället för popigt vackert på sing & songwritermanér. Och Järvinens spröda röst passar fantastiskt bra ihop med Kjellvanders speciella röst. Den här genren är ibland lite för enkel och tacksam för både duetter och covers men här får de verkligen fram en känsla ihop. Jag ser gärna fler sammarbetet dom emellan.

Freddie Wadling och Nina Persson - Flyg min väg
Man kan stoppa in Freddie Wadling i vilket sammanhang som helst och resultatet blir fantastiskt. Få har nog gjort fler duetter än honom, det är ett tacksamt koncept med hans spruckna stämma, märkt av missbruk och sjukdom tillsammans med en vän kvinnoröst. Och här har man gjort det igen och resultatet blir som vanligt väldigt bra. Låten är från Wadlings album "Jag är monstret" från 2005 där andra låtskrivare fick förse honom med låtar, men just "Flyg min väg" är en egen komposition. Och Nina Persson är precis rätt sångerska för att göra det här till en grym duett.

Skinnskatteberg

2008-12-01T12:57:00.003+01:00

Erik Enocksson gjorde det fantastiska soundtracket till Jesper Granslandts film "Farväl Falkenberg". Det var vindpinad och avskalad instrumentalmusik där knaster och omgivningens brus blir viktiga element, sällan har jag känt att filmmusik varit mer passande än i "Farväl Falkenberg". I år gjorde Enocksson sitt första album, "With its dark tail curled ’round the garage" där han också sjunger sina låtar. Där är det istället hans röst som står i centrum och de sparsamma arrangemangen bara ramar in det hela. Men det är lika hjärtskärande vackert som i "Farväl Falkenberg".

Tillsammans med Jesper Granslandt har Erik gjort en ny film med namnet "Skinnskatteberg" som har premiär i dagarna. Det är en halvtimmes konsertfilm där han spelar ute i västmanländska skogarna, från gryning till kväll med tramporgeln nersjunken i mossan och en kör inkilad mellan några träd. Det är också hans sista liveframträdande då han bestämt sig för att sluta framför låtar live, vad hade kunnat var ett bättre slut än en konsert mitt i skogen?

4 soulrökare

2008-11-30T13:04:00.009+01:00

Soul är för mig lika delar uppväxtnostalgi och danseufori. Det är mysiga fredagskvällar med matlagning och svettiga dansgolv i extas. Idag tänkte jag ta fasta på den sista kategorin och lista fyra soulrökare jag får gåshud av varje gång jag lyssnar på dom tillräckligt högt.

1. the Isley brothers - Live it up
Taktfasta trummor och en otrolig orgelslinga drar igång den här över sex minuter långa orgien i gitarrsolon och testosteronstinn sång. Den kommer från albumet med samma namn som släpptes 1974 av brödena Isley, som förutom att göra fantasiskt musik under fyra deccennier dessutom under det glada sjuttiotalet hade världens mest pimpade scenkläder. För mig är det det rastlösa drivet som gör den här låten till något av de mest dansvänliga jag kan komma på. Och den innehåller också ett gitarrsolo som inte är av denna världen.

2. the O'Jays - Put your hands together
Vi är än en gång på sjuttiotalet, närmare bestämt 1973, O'Jays stod på toppen av sin karriär och "Put your hands together" låg som bäst på 10 plats på singellistan i USA. Här är det återigen drivet som får mig att gå igång, men där Isley brothers förlitar sig på sexighet är det här mer än medryckande gospeldänga i soulkostym. De skanderar låten igenom "Put your hand together, and let us prey..". Och när de mot slutet av låten tar ner tempot en stund för att tillsammans prisa gud och sen låter musiken komma tillbaka ännu starkare i crescendot, då får i alla fall jag gåshud.

3. Eddie Parker - Love you baby
Det här en riktig pärla från 1968, det är avskalad northern soul i sin allra bästa form. Man kan riktigt känna hur de brittiska modsen och skinsen hittaden den här singeln och dansade som dårar till den på ställen som Wigan casino och Blackpool Mecca. Två körtjejer och lite instrument är allt som behövs för att skapa ramen till Eddies energiska sång och det är full fart från början till slut.

4. Sly and the family Stone - I want to take you higher
Jag kommer återigen tillbaka till min kärlek till riktigt funkig soul och galna scenkläder. Året är 1969 och Sly Stone och hans släktingar och vänner i bandet har gjort albumet "Stand!" där den här fantastiska låten finns med. Bandet var för övrigt det första soulbandet som innehöll både vita och svarta medlemmar. "Stand!" blev deras stora genombrott och man krönte 1969 med att göra en bejublad spelning på Woodstockfestivalen. Här är Sly Stone som mest genialisk precis på gränsen till galenskapen, "I want to take you higher" är en kakafoni i orgelslingor, blåsarrangemang och körer. Det är helt omöjligt att stå still. Tyvärr förstördes åren efteråt av Slys alltmer ohämmade knarkande, bland annat ska han ha burit med sig ett fiolfodral fyllt med knark var han än gick. Men just här är han kanske bättre än någonsin.

If music could talk

2008-11-29T15:02:00.000+01:00

"If music could talk" är en låt från albumet Sandinista som the Clash släppte 1980 som en trippelvinyl. Ett album präglat av visionen att sammasmälta rock, jazz, dub, gospel, rockabilly och reggae. Man skar ner på sina royalties bara för att kunna släppa skivan till ett lågt pris och namnet syftar självklart på Sandinisterna, gerillarörelsen och senare regeringspartiet i Nicaragua.

Spåret "If music could talk" är avslappnat och innehåller en fantastisk saxofonslinga. Den löper som en röd tråd genom hela och skapar en fasad som nästan kan kallas frijazz.

Min blogg har fått det namnet för att den helt enkelt står för hur musik kan ha en eftertanke och samtidigt ha själ, för på sätt och vis är det ju så att musik pratar till oss. Här tänkte jag helt enkelt bara skriva om musik som på något sätt berör mig. Jag kommer lista, tipsa och berätta om musik helt utan begränsningar och regler, det här är min musikaliska mission. Nu börjar vi.